Karl Ludvig Johan

Erzherzog Carl
Charles Louis
Østrig, 1771-1847
22.05.06

Ærkehertug af Østrig, hertug af Teschen, broder til kejser Frans II af Østrig.

Ærkehertug af Østrig, hertug af Teschen, 3. søn af Leopold II og Maria Louise af Spanien, kejserlig generalfeltmarskal. Var en af den nyere tids dygtigste feltherrer, og tidlig udvikledes hos ham stor forkærlighed for de miliære videnskaber og sysler. Fra Revolutionskrigenes begyndelse tog han hærderlig del i alle Østrigs krige mod Frankrig. 1796 slog han som anfører for den østrigske Rhinhær Jourdan flere gange og tvang de franske tilbage over Rhinen; sejrede på ny 1799 over Jourdan. 1805 kommanderede han mod Masséna i Italien; da den østrigske hær under Mack havde kapituleret ved Ulm, måtte han ile de Østrigske Arvelande til hjælp, hvilket han udførte med stor dygtighed. 1809 trængte han ind i Bayern, men led her flere nederlag og tabte efter tilbagetoget til Østrig det afgørende slag ved Wagram. Efter freden i Wien nedlagde han sine embeder. (HK)

K. L u d v i g J o h a n, ärkehertig
af Österrike, generalissimus i österrikiska
armén, militärförfattare, f. 5 sept. 1771 i
Florens, d. 30 april 1847 i Wien, var son till
dåv. stor hertigen Leopold af Toscana (1790
kejsar Leopold II). K. hade svag kroppsbyggnad
och drog sig gärna undan det bullrande lifvet i
hufvudstaden till ensligheten, där han fördjupade
sig i sina älsklingsstudier, de militära. De
krig, som franska revolutionen framkallade,
gåfvo honom snart tillfälle att använda sina
kunskaper. Redan 1792 förde han en brigad,
och de båda följande årens fälttåg gjorde
honom så bemärkt, att han 1796 fick befälet
öfver armén i Tyskland, med hvilken han gick
från den ena segern till den andra. 1799 stred
han åter med icke mindre framgång på den tyska
krigsskådeplatsen, men måste 1800 för sjuklighet
nedlägga befälet, hvilket han dock s. å. återtog
efter österrikarnas nederlag vid Hohenlinden. Som
president i hofkrigsrådet 1801- 05 arbetade
han outtröttligt på österrikiska härväsendets
utveckling i alla riktningar, hvilket arbete af
bröts af krigsutbrottet 1805. Han fick då sin
verksamhet på italienska krigsskådeplatsen,
där han vann den lysande segern vid Caldiero
30 okt. Efter Ulms fall kallades han med sin
armé till Tyskland, men vid hans ankomst dit var
kriget redan afgjordt. Han fortsatte efter detta
som krigsminister sin organisatoriska verksamhet,
till dess 1809 års händelser ånyo kastade honom
fram på krigsskådeplatsen, där han visade sig
som en värdig motståndare till Napoleon. Han
besegrade denne vid Aspern och Esslingen (maj
1809), men låg under i slaget vid Wagram (juli
s. å.). I de följande krigen med Napoleon tog
K. icke del. 1815 blef han guvernör i Mainz. All
den tid, som icke upptogs af tjänsten, egnade
han åt att fullkomna den österrikiska armén
och att inom denna utveckla en äkta soldatanda;
men framför allt arbetade han dock på höjandet
af officerarnas vetenskapliga utbildning,
för hvilket ändamål han författade en mängd
afhand-lingar i krigskonstens olika delar,
bland hvilka hans Grundsätze der strategie,
erläutert durch die dar-stellung des feldzugs
von 1T96 in Deutschland (3 dlr,-1814) intager
främsta rummet. 1893-95 ut-kommo 16 digra bd
Ausgewählte schriften weiland seiner käföerlichen
Hoheit des ErzJierzogs Carl von Oesterreich. l
sitt äktenskap (1815) med Henrietta

af Nassau-Weilburg blef K. fader till
fältmarskalken ärkehertig Albrekt