Johann

Johan Baptist Josef Fabian Sebastian

Østrig, 1782-1859 16.02.13

Johan Baptisk Josef Fabian Sebastian (1782-1859), ærkehertug af Østrig, tysk rigsforstander, søn af kejser Leopold II. Deltog i de østrigske krige mod Napoleon 1800-01, 1805, 1809 og 1815, vandt stor popularitet ved sit folkelige væsen, og fordi man anså ham for enhedstankens tro tilhænger. Juni 1848 valgte Nationalforsamlingen i Frankfurt ham til tysk rigsforstander, men stillingen var uholdbar, og ved sit østrigske sindelag stødte Johan mange fra sig. December 1849 nedlagde han posten. (HK5/1922)

Johan (ty. Johann), ærkehertug af Østrig:
1. J. Baptist Josef Fabian Sebastian,
tysk riksföreståndare, f. 20 jan. 1782 i
Florens, d. 11 maj 1859 i Graz, var son till
dåv. storhertigen af Toscana (sedermera kejsar
Leopold II) och Maria Ludovica af Spanien. I
sept. 1800 fick han, med general v. Lauer vid
sin sida, befäl öfver den mot Moreau uppställda
österrikisk-bajerska hären, men besegrades 3
dec. s. å. vid Hohenlinden. Under kriget 1805
förde han befäl i Tyrolen. I Österrikes krig
mot Frankrike 1809 slog J. Italiens vicekonung
Eugene vid Sacile (16 april) och framträngde
till Verona, men led under återmarsch till
Wiens undsättning nederlag vid Kaab (14 juni)
samt inträffade utan egen förskyllan för sent
vid Wagram, där hans broder Karl blef slagen af
fransmännen. 1815 förde J. befäl öfver reserver
vid öfre Khen och intog i aug. Hiiningen. Länge
illa sedd vid hofvet till följd af sina
tysk-nationella sympatier och sitt 1827 ingångna
morganatiska äktenskap med postmästarens i Aussee
dotter, Anna Plochl, tillbragte han därefter
sitt lif i Steiennark, där han 1811 grundade en
storartad läroanstalt ("Joanneum") i Graz och
i öfrigt uppmuntrade den andliga och materiella
odlingen. Först 1848 trädde han åter fram i det
offentliga lifvet. Kejsar Ferdinand, som flytt
från sin upproriska hufvudstad, utnämnde honom
16 juni 1848 till sin ställföreträdare, och i
Wien mottogs han som motståndare till Metternichs
politik med hänförelse, men af reste 8 juli till
Frankfurt, där nationalförsamlingen 29 juni valt
honom till tysk riksföreståndare. Som sådan
inverkade han dock föga på händelsernas gång,
helst den tyska enhetstanken icke lät förena
sig med österrikiska dynastiens

intressen. Sedan Preussen och Österrike
antagit det s. k. interim, enligt hvilket Tyska
förbundets centralmyndighet för närmaste tiden
skulle öfverlämnas åt en förbundskommission,
nedlade J. 20 dec. 1849 sin myndighet och
bosatte sis: åter i Graz. Med Anna Plochl
(f. 1804, d. 1885), som 1834 upphöjdes till
friherrinna v. Brandhofen och 1850 till grefvinna
v. Meran, hade han en son, Franz, grefve af Meran
(f. 1839, d. 1891). - Litt.: Biografiska skrifter
af Schimmer (1849), Schneidawind (s. å.),
v. Leitner i det af Hlubek utgifna arbetet "Ein
treues bild des herzogtums Steiermark" (1860),
Schlossar (1880), Krones (1890); Krones, "Aus dem
tagebuche erzherzog J:s 1810-15" (1891) och "Aus
österreichs stillen und bewegten jahren 1810 -12
und 1813-15" (1892); v. Zwiedinek-Siiden-horst,
"Erzherzog J. im feldzuge von 1809" (1892). Bref
af J. äro utgifna af Schlossar (1878 och 1898).